Sess

Jag har tänkt på det där med min rädsla för barn. Eller, innan har jag ju inte kallat det rädsla. Jag har snarare sagt att jag inte gillar barn, jag är inte barnkär. Klart jag vill ha egna, men jag tycker inte om dem i största allmänhet. Men jag tror inte att det är så. Fram tills jag var 9 år var jag ensambarn. Det var väldigt okej för mig och man blev bortskämd av såväl mamma och pappa som mormor och morfar. Man var ju faktiskt ensambarn. Det är väl lättare att köpa paket till ett ensambarn än fem kusiner. Men hur som helst, vid 9 års ålder kom det hemska beskedet – jag skulle få en lillebror. Jag minns det inte så väl, men jag ville verkligen inte ha ett syskon. Jag grät till och med, så illa var det. Jag tyckte att pappa hade ljugit för mig, jag skulle ju vara hans enda barn. Jag tror att det är redan här som mitt ogillande för barn har skapats. Jag visste inte hur jag skulle tycka om dem (missta mig inte, i dagsläget är min lillebror det bästa jag har) eller hantera dem. Eftersom jag inte bodde med min lillebror har jag ju heller aldrig tagit hand om honom. Så, mitt ogillande tror jag egentligen är en rädsla för att jag inte vet hur jag skall hantera ett barn. Vad gör man med dem? Hur pratar man med dem? Och i mitt försvar har jag då skyllt på att jag inte gillar, helt enkelt.