Sess

Mmm, nu sitter jag här i min ensamhet med tända ljus och tvn på i bakgrunden (började någon gång under inläggets tid titta på tvn). Jag har börjat tända ljus på kvällarna. Det är så himla mysigt. Det blir liksom trevlig stämning, även om man är ensam.

Och idag fick jag mig en trevlig överraskning. Min mamma har köpt en ny bil. Jag backade ju sönder den förra (wooops!). Så jag, mamma och hennes kille tog en kvällsfika på Guldhetstornet och åkte runt halva stan innan vi kom dit i den nya röda bilen. Är jag numera tjejen i den röda bilen? Woop woop! Jag vågar dock inte fråga om jag någonsin kommer få köra den. Men olyckor händer väl alla, right?

Och gud, vad jag hoppas att jag får låna bilen och åka till Guldhetstornet och fika oftare. För det var verkligen hur mycket som helst. Det satt två tjejer och spelade spel där inne framför sina ljus med sina kaffe. Jag ser många kaffe-kvällar med skippo framför mig i det där tornet.

Jag har verkligen en sådan där bra magkänsla efter att ha varit där. Och så har jag en bra känsla över att jag har sönderplanerat mitt plugg, skrivit upp allt inför tentorna för denna kursen, typ vad jag skall ha läst m.m. Även om jag inte kommer följa min grymma plan, så känns det bra att ha en. Jag är så pepp på skolan samtidigt som jag inte är det. Det känns tungt, men roligt. Jag har blandade känslor. Men jag har inga planer på att sluta för jag tycker min klass är så himla söt!

Usch. Nu har jag verkligen skolångest. Hur tusan skall jag lyckas läsa cirkus 22 kapitel av Hole’s; människans anatomi och fysiologi? Det här är sjukt. Sjukt svårt. Och skall det vara såhär i tre år? Jag tror i och för sig att jag har lite väl onödig ångest helt i onödan typ. Och så sitter jag i skolan och bloggar istället för att hänga med på föreläsningen... det blir väl så efter endast 4 - 5 timmars sömn.

Jag har tänkt på det där med min rädsla för barn. Eller, innan har jag ju inte kallat det rädsla. Jag har snarare sagt att jag inte gillar barn, jag är inte barnkär. Klart jag vill ha egna, men jag tycker inte om dem i största allmänhet. Men jag tror inte att det är så. Fram tills jag var 9 år var jag ensambarn. Det var väldigt okej för mig och man blev bortskämd av såväl mamma och pappa som mormor och morfar. Man var ju faktiskt ensambarn. Det är väl lättare att köpa paket till ett ensambarn än fem kusiner. Men hur som helst, vid 9 års ålder kom det hemska beskedet – jag skulle få en lillebror. Jag minns det inte så väl, men jag ville verkligen inte ha ett syskon. Jag grät till och med, så illa var det. Jag tyckte att pappa hade ljugit för mig, jag skulle ju vara hans enda barn. Jag tror att det är redan här som mitt ogillande för barn har skapats. Jag visste inte hur jag skulle tycka om dem (missta mig inte, i dagsläget är min lillebror det bästa jag har) eller hantera dem. Eftersom jag inte bodde med min lillebror har jag ju heller aldrig tagit hand om honom. Så, mitt ogillande tror jag egentligen är en rädsla för att jag inte vet hur jag skall hantera ett barn. Vad gör man med dem? Hur pratar man med dem? Och i mitt försvar har jag då skyllt på att jag inte gillar, helt enkelt.